AVELSMÅL & RASINFORMATION
för Lappbergets Kennel

Vårat avelsmål är att bevara rasen som den är och alltid har varit nämligen, frisk och sund.
Samerna ville ha en hund som var frisk och hade en kropp som skulle hålla för mycket och kunna vara självgående till stor del i sitt arbete. De kunde urskilja en bra vallare redan när de var nyfödda. De skulle ha kraftiga tassar och benstomme. Kort nosparti och brett huvud.
Temperamentet är mycket viktigt. Lapphunden ska vara glad, vänlig, lite orädd och arbetsvillig. Det som vi tycker är viktigt är att behålla de rätta kvaliteérna såsom temperament, lätta vägvinnande rörelser och ha bra pälskvalité.
Lapphunden ska ha bra benstomme, kraftiga och väl slutna tassar. Har den "tunna" tassar och benstomme håller den inte för längre stunder i skogsterräng. Den ska också vara lite längre i ryggen för om den har kort rygg faller den lättare i galopp och lapphunden är en travare. Lapphunden ska röra sig med ett bra påskjut och med kraft i steget. Om den har ett kort steg så blir det jobbigt för den att springa länge och en svensk Lapphund ska kunna springa många mil.
Pälsen ska vara strittig och vattenfrånstötande. Lång och mjuk päls är inte bra.
Ett lapphundshuvud har ett underbart uttryck. Det är lite svårt att beskriva men när du ser en lapphund med rätta proportioner och uttryck i huvudet så förstår man. Den ska ha ett brett huvud och inte alltför lång nos. Käkarna ska vara kraftiga. En klen underkäke är inte bra med tanke på att förr fick de äta vad som bjöds när de var ute och arbetade.
Lapphundstikarna har oftast väldigt lätta förlossningar och även lätta dräktigheter. Hon är även en god mor vad gäller uppfostran på bästa sätt. För oss är det viktigt att bara avla på de hundar som har detta. Det är ett arv för rasen som är naturligt att bevara.
Vi höftledsröntgar och PRCD-PRA testar, utställningsmeriterar våra hundar och målsättningen är också att mentalbeskriva dom.Vi ser även till att de får arbeta med lite av varje t ex lydnad, agility, spår.
Än så länge är vi i början av vår inlärningsfas vad gäller lapphundsavel men vi tar till oss allt från erfarna uppfödare samt gamla släktingar från Norra Norrbotten som sitter inne med mycket intressanta berättelser från förr.



Höftledsdysplasi Höftledsdysplasi är en multifaktorell sjukdom, det betyder att många faktorer spelar in för att hunden skall utveckla dysplasi. Motion, mat och hur snabbt den växer spelar in. Men framför allt beror det på om den har föräldrar eller annan släkt som har höftledsdysplasi. Arvbarheten för att utveckla höftledsdysplasi varierar mellan olika studier, från 40 % och uppåt. Höftledsdysplasi har en polygen nedärvning, det betyder att flera olika gener är involverade. I flera undersökningar har det visats, att man kan minska förekomsten av höftledsdysplasi genom att ha ett urval av avelsdjur som själva inte är behäftade med höftledsdysplasi. I de fall då höftledsdysplasi utvecklas händer det att vid 2-3 mån ålder blir leden av någon anledning lite slapp. Ledkulan trycks inte in ordentligt i höftledsskålen, vilket får till följd att höftledsskålen inte formas som den ska. Själva leden, kulan och "gropen", påverkar varandras utveckling. De olika benen växer inte exakt samtidigt utan ofta lite ryckvis. Just vid 2-3 månaders ålder sker förbeningen av höftledsskålen, så detta är en mycket kritisk period. Det finns dock tyvärr inga studier som påvisar varför slappheten kommer. Men undersökningar har visat, att om en valp har glappa leder och därefter får mycket mat, utvecklar den i allmänhet höftledsdysplasi.Förekomsten av slappa höftleder har ökat inom alla raser. Anledningen är nog delvis att det nya systemet inte har något utrymme att hellre fria än fälla de något slappa höftlederna. Höftledsdysplasi är ärftlig, men inte enbart. Det finns även annat som påverkar utvecklingen av höftledsdysplasi, som utfodring och motion. I olika studier har det visat sig att hundar som får fri tillgång till mat utvecklar höftledsdysplasi i större grad än om mattillgången är begränsad. Dessa hundar växer snabbare, vilket ökar påfrestningarna i höftleden. Risken för att det blir glapp i leden ökar, samspelet mellan ledkula och ledskål störs och höftledsdysplasi kan utvecklas. När man gett valpar ökad mängd protein till en annars väl komponerad diet har man inte kunnat se någon större risk för höftledsdysplasi och samma sak gäller om man bara ökar mängden kolhydrater. Genom att ge en något restriktiv diet, får man en mer kontrollerad tillväxt, och problemen med höftledsdysplasi minskar.Valpar ska belasta sina ben! Styrkan i benet (skelettet) avgörs av den belastning benet får. Hållbarheten i skelettet tränas alltså upp, men det är viktigt med successiv uppbyggnad av skelettet! Om man inte är varlig kan det blidas små mikrofrakturer under benhinnan, vilket utgör en negativ påverkan på benet. Valparna ska alltså röra på sig, men de ska inte få överdriven motion. Valpar kan med fördel få röra sig i skog och mark på ojämt underlag så de får lyfta sina ben.Viktigt är att man inte tillåter sin hund att bli tjock under uppväxten vilket nästan alltid ger problem med skelett och leder.

Texten är skriven av Anci Åslund, Kennel Cahppes